Nä, jag ångrar mig!

När jag var liten hade jag en favvoklänning som jag kände mig extra fin i. När jag hade vuxit ur den så tyckte mamma att jag skulle ge bort den till min bästis Susanne som är yngre och lite mindre än mig. Motvilligt,  mycket motvilligt gav jag bort den till henne. Efter att ha suttit och begrundat ett tag så fick jag totalpanik och ville till alla pris ha tillbaka klänningen. Så jag sprang till Susanne som bodde två dörrar bort, lipandes och skrikandes att jag minsann ville ha tillbaka klänningen! Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände sen (förmodligen för att jag bölade ögonen ur mig) men Susanne fick behålla klänningen. För jag hade ju vuxit ur den ändå. Och jag kom över det så småningom. Men idag fick jag ett litet uns av samma panikkänsla när jag skrev på kontraktet med köparen till vår lägenhet. Som tur var började jag inte böla och skrika, jag skötte  mig exemplariskt till och med. Köparen är jättegullig och jag tror att hon kommer ta väl hand om lägenheten. Och vi får ju flytta in i en underbar fyra snart.

Den beryktade klänningen. Och ja, det är jag i den, kanske fem år eller nåt.