Idag för ett år sedan fick vi det här beskedet:
Hjärtat tog ett glädjeskutt och hjärnan började genast oroa sig. Så startade den till en början skakiga resan mot Elvis. Första veckorna var tokjobbiga, jag fick blödningar och vi var på SÖS gynakut och Sophiahemmet för kontroller. Fram till vecka 12 var vi osäkra på om det skulle gå vägen, vi vågade inte riktigt hoppas även om vi såklart gjorde det. Så kom vecka 12 och vi var på SÖS för ett ultraljud. Då fick vi syn på den här krabaten:
Vi drog båda en lättnades suck för nu var vi ju faktiskt en bra bit på väg. Vi åkte till USA och åkte Route 66, sen när vi kom hem hade den lilla växt och såg ut såhär:
Jag hade även börjat känna rörelser, ganska mycket rörelser. Därför döpte vi maginnevånaren till "Galenfisken". Det namnet fick den sen behålla hela tiden i magen och när även Joakim började känna rörelser så var vi överens om att Galenfisken var ett passande namn.
Såhär såg det ut när Galenfisken rumsterade om i magen.
Och så den 5 april, äntligen efter två veckor övertiden så kom lille Elvis! Vi var helt säkra på att det skulle komma en liten tjej som skulle heta Bettie May (kanske blir en lillasyster nästa gång), men när vi åkte in på operationen för att göra kejsarsnittet så kände jag att det var en pojke som skulle komma ut. Och där var han. Den finaste lilla varelse vi någonsin sett. Han hade långa fingrar och hans skrik var hest och det ljuvaste vi har hört. När Joakim lade honom jämte mig så kissade han i mitt hår. Jag märkte det knappt för jag var så upptagen med att titta in i hans ögon.
Tänk, för ett år sedan var han ett plus på en graviditetssticka och nu är han här hos oss. Helt självklar.
