Should we stay or should we go?

Eller, hur ska vi göra egentligen?! Ja, det har vi gått runt och frågat oss de senaste månaderna. Det här Kroatienäventyret skulle ju vara ett år för att testa på att jobba och leva här. Och om vi verkligen skulle gilla det jättemycket och vi hade en vilja att stanna för att driva hotellet så kanske det skulle kunna bli längre. Nu har vi varit här i nio månader ungefär. Tiden har gått så otroligt fort. Ibland känns det som det var förra veckan vi packade SAABen full i Midsommarkransen och började köra de 200 milen hit. På ett annat sätt känns det som vi har varit här en evighet.

Jag tycker verkligen om Kroatien som land och att bo här. Det är otroligt vackert, människorna är vänliga (och lite mer öppna och prestigelösa än svennar i allmänhet, kanske lite för prestigelösa iofs) och vädret är ju hundra gånger bättre än i Sverige. Det är en lyx med den underbara trädgården i Pula som är fullproppad med delikatesser som fikon, mandariner, sharon, granatäpplen, kiwi, citroner, tomater, ja, en massa gott helt enkelt. Och vi älskar vår lägenhet i Pula! Och så bor ju hunden Micke i Pula också, inte att förglömma.

Det som varit svårast är att skaffa ett socialt liv. Iaf i Istrien. Vi har ju träffat kompisar i Zagreb som är helt underbara! Så lite socialt liv har vi ju faktiskt. Fast det är 25 mil bort. I Pula har vi lärt känna ett par trevliga människor, men vi hänger inte så mycket med dem. Det klaffar nästan aldrig på helgerna när vi väl är i Pula. På Toplice umgås vi inte med någon utomstående utanför arbetstid, bara svärfar och hans syster. Kollegor finns inte på kartan att umgås med utanför jobbet. Det skulle de kunna använda mot en nåt sätt (jo, det var ju det här med paranoia också då! men så blir det när man får höra från ALLA att man inte ska berätta nåt personligt för kollegorna). Och tyvärr är det väl så att folket här bland bergen är lite mer inskränkta, och de blir väl lite mer aviga mot oss eftersom vi inte är så haj på språket. Ja, eller Joakim är, jag börjar väl bli lite bättre. Det är dock assvårt att lära sig kroatiska och sen lyssna på istrianska hela veckorna och försöka förstå vad som sägs. Det är två olika språk!

En annan sak som inte är så kul är att bo på jobbet. I början kändes det ganska skönt. Tänk att slippa pendla 50 minuter i vardera riktning varje dag! Men nu är det inte så kul när vi har gjort det ett tag, vi går ut genom dörren till vår lilla lägenhet igenom en glaskorridor till våra kontor. Det tar max en och en halv minut. Vi bor i en lägenhet som vi inte inrett själva (hej balkankrafs!), som inte har något riktigt kök (vilket inte är så kul om man är ett par som verkligen gillar att laga mat) och även om vi har sagt ifrån städning varje dag så är det någon som kommer och städar en gång i veckan. Jag trodde inte jag skulle tacka nej till städhjälp, men det är inte så kul. Dessutom så är det jättelätt att jobba över när man bor på jobbet. Inte så kul det heller.

Vad som är kul med jobbet är just att det är roligt att jobba med hotell och spaverksamhet. Det är en rolig bransch helt enkelt. Det är dessutom otroligt lyxigt att ha tillgång till läkare som hjälper en så fort man känner sig lite täppt i näsan (Dr Sanjas eukalyptustops i näsan är det bästa!), eller att man får ansiktsbehandlingar och massager hur ofta man vill (det har jag dock varit dålig på att utnyttja).

Så, hur ska vi göra då? Ja, efter mycket (MYCKET) stötning och blötning så har vi bestämt oss för att flytta tillbaka till Sverige till april (då mitt tjänstledighetsår går ut). Det har verkligen inte varit lätt att bestämma sig för något. Om vi hade stannat lite längre så blir det ju bättre med språket, vänner och så. Men till syvende och sist så är det så att vi inte vill stanna för evigt och driva ett stort hotellkomplex och då är det bättre att åka hem. Tror vi iaf. Jag är otroligt glad över att vi ändå åkte hit och testade på livet här. Hade vi inte åkt så hade vi nog suttit och funderat på hur det skulle ha varit. Nu vet vi. Jakten har börjat på en ny marknadschef till Toplice, jag hoppas att vi kan få tag på någon "rejäler en" innan det är dags för oss att åka hem. Och än är det ju inte dags för hemfärd, vi har ju två månader kvar faktiskt. Dem ska vi passa på att njuta av, och förhoppningsvis göra lite nytta på Toplice också. En ny webbsajt till exempel.