Han sa Euu, rullade runt, kunde sitta med stöd, stå lite kort om man höll honom i händerna, han hade fått smaka gröt, hade några små fjun på huvudet och använde nappen ganska flitigt.
Ett år senare ser han ut såhär:
Han går, springer, klättrar, tar sig ner själv från sängen och soffan, kan klättra i trappor, äta lite själv med sked (fast det är lättare med händerna), älskar sina böcker, att "prata" i telefon (härma iaf) och pratet bubblar fram. Han säger mamma, pappa, Eldift (Elvis), Dide, Ecke (Micke, helst ihop med koko, som i hoho), ecka (nycklar), koona (skorna), ottan (skjortan) och han härmar alla ord han hör och har börjat använda dem i bestämd form; mammorna, ottona, eckana osv. Hur gulligt som helst. Om en och en halv vecka börjar han på förskolan Skogsgläntan. Det känns både spännande och ångestfyllt. Vi försöker dock peppa så mycket som möjligt (mest oss) och prata om hur kul han kommer att få det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar