Hultsfred vs Hultsfreed

Jo, man har ju gjort sin beskärda del av Hultsfredsfestivaler. 20 på raken, det är ganska många. I vanliga fall så brukar jag väl börja peppa nu för festival, kolla vilka band som kommer och så, men förra året kanske var min sista Hultsfred. Om det inte snart blir lite nya bandbokare som vågar boka lite utanför ramarna (kent och bob hund, men oj så originellt!) Det är ju jättetråkigt om min relation med Hultsfredsfestivalen skulle vara över ändå känner jag. Kanske kommer vi att fortsätta umgås om några år.

I år kommer jag att gå på Hultfsreed istället. Roligare bokningar (bl a Billie & the kids från Zagreb), tuffare flyer och så finns det en tikibar. Alla festivaler borde ha en tikibar!

Till things are brighter, I'm the man in black

Idag skulle Johnny Cash ha fyllt 78. Mannen som uppfann ordet närvaro i musik. Ja jäklar, jag tror inte han har gjort något dåligt. Är inte så förtjust i hans gospelskivor, men även de lyser till ibland (hillbilly gospel är bra för själen!). Så för att hylla Johnny har jag klätt mig i svart och lagt upp tre av mina favvolåtar.

Dagens blomma

Är ljusgrön till färgen och luktar gott. Har ingen aning om vad det är men flugor och getingar verkar gilla den.

I Ryssland ljuger var tredje på jobbintervjun

Imorgon börjar intervjukavalkaden. Det ska bli spännande att träffa kandidaterna. Tror jag. Läste precis att en av fem svenskar ljuger på jobbintervjun, var tredje ryss ljuger. Undrar hur det funkar här? Šalabajzerkänselspröten är på helspänn. Som tur är så är vi ju fler som ska träffa kandidaterna. Det blir nog bra. (Šalabajzer = världens bästa ord för lurendrejare)

Jag tog precis en promenad till vår poliklinik. Utan jacka. Jag frös inte. Det är fina blommor överallt. Nu är det bannemig vår!

Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Vi åkte till Trieste och allt vi fota var en James Joyce-bokhandel

För örtifnörtionde gången har vi varit i Trieste för att lämna eller hämta någon. Jag skulle bra gärna vilja stanna nån gång och spatsera runt i James och Noras fotspår.

James Joyce sitter som staty på café Ulysseus i Pula, under triumfbågen. Men han verkar inte ha gillat Pula (kanske hade han besökt sjukhuset) lika mycket som han gillade Trieste så det är inte lika kul att gå i hans fotspår där.

Spinettkopparna

Tog mig nyss en tur på Tradera för att låta hjärnan tänka på annat. Åh vad jag ska shoppa där när vi kommit hem! Vilken lyx att ha en massa finfina vintagegrejer ett musklick iväg. Eller, ännu bättre, nu när vi har bil, att kunna åka runt på loppisar och hitta roliga fynd. Vi skulle dock behöva fynda en störra lägenhet också.

Vi köpte en massa spinettporslin på Tradera för ett par år sedan, billigt som tusan var det. Jag längtar efter att få dricka kaffe i de här kopparna igen.

Bikini girls with machine guns

Om du är i Pula, bli aldrig så sjuk så att du måste åka till sjukhuset! Jag har aldrig besökt ett mer deprimerande ställe. Och vilka jävla läkare sen. Har du ingen doktorstitel så förtjänar du knappt att pratas med, även om du är patient. Är du dessutom utlänning så är du ju dum i huvudet och behöver än mindre få förklaringar på saker och ting. Undantagsläkaren kan du räkna på ditt lillfinger. Tydligen så var läkarna så i Svea förr i tiden. Hoppas att de inför empati på läkarutbildningen här pronto!

En riktigt illa historia om läkarna i Pula berättade Joakims kusin. Hennes förlossningsläkare hånade (!!!) henne när hon födde barn i somras. Hon hade bestämt sig för att försöka hålla en positiv attityd under hela förlossningen, men de sista minutrarna orkade hon inte riktigt det. Då står läkaren och frågar henne varför hon inte är glad längre, va, va, va?! Fyfan! Vad är det för fel på en sån person? Han har nog en jäkla tur att de blivande mammorna på hans bord inte har med sig maskingevär. Då hade nog de stått ovanför honom och frågat varför han inte hånas längre, va, va va?!

Prepare for the ouch

Bloggen har varit tyst för vi har haft en riktigt riktigt horribel vecka. Tänk om man kunde få en förvarning innan de stora AJEN dyker upp. Det får faktiskt räcka med hjärtesorg nu! Vetitusan hur mycket mer hjärtat orkar med. Hoppas att det hinner läka ihop lite innan nästa fredag då mormor begravs och det kommer att slitas i bitar igen. Ja, det här livet är inte lätt ibland. Inte rättvist heller, men det är väl så det är antar jag. Mitt i allt det hemska svarta så måste man ju ändå försöka hitta ljus. Som till exempel att:

Jag är gift med världens finaste man! Och att havet är otroligt vackert även såhär års.



















På ängarna bakom vårt hus blommar nu tusentals vildkrokusar.





















Och äntligen har mandelblommorna tittat fram i trädgården.


















De tio nya små killingarna är jättesöta när de ystert hoppar runt i hagen (svårt att få bra bilder på ysterhet med min mobilkamera dock).
















Vi såg årets första fjäril i söndags. Och vårsolen värmde så skönt så skönt.

Alla hjärtans dag. Just because.

Den här låten ska jag spela för Joakim idag. Det är den finaste kärlekslåten jag vet.

Av ingen speciell anledning

Annat än att man blir väldigt glad. Jag och mamma såg Hairspray i helgen, den senaste versionen där Christopher Walken spelar Wilbur Turnblad. Varje gång jag ser honom tänker jag på den här videon. Vilken cool snubbe!

(Jag är dock inget fan av den hemska pastischen som Persbrandt gjorde i nån reklamfilm för några år sen. Huu.)

Springtime is here

Äntligen har mandelträdet kommit igång ordentligt! Lyssnar på Fatboys Springtime och njuter av att jag kommer att få uppleva våren två gånger i år. Förra året åkte vi ifrån den svenska våren och kom ner till sommaren på en gång. Det var konstigt.

Groggy

Jag känner mig lite groggy nu när jag är tillbaka i hillbillyland. Resan till Sverige känns mest som en dröm, det gick så fort och jag satt mest på flyg eller tåg. Men det var iallafall skönt att vara hemma en stund.

Jag är iallafall inte lika groggy som den här stackaren. Även om det är hemskt så kan jag inte låta bli att tycka att det är roligt. Is this real life?

Uttråkad i München

Efter två timmar på München flygplats är jag så uttråkad så jag inte vet var jag ska ta vägen. Och nu ska jag sitta här i tre timmar till. Tur att man kan köpa en timmas internetaccess för åtta euro. (Vilket fynd!) Tiden har snart gått ut så då ska jag försöka leta reda på nåt annat roligt att göra. Läsa klart Dexter-boken kanske. Jag försökte nyss beställa en kaffe på tyska, jag tyckte att det gick jättebra, men sen började baristan prata på nåt språk tillbaka som jag inte förstod alls (tydligen bayerska, heter det så?) så jag fick snällt växla över till engelska. Ska inte försöka mig på att prata tyska med bayrare igen.

Timmarna segar sig fram extra mycket för jag längtas ihjäl efter Joakim också. Herregud, det var längesen vi var ifrån varandra såhär länge! (nästan fem dagar) Det är inte roligt alls!

Just det, ska skriva om något roligt också, min kompis Ea och hennes Robin fick en liten kille igår. Stort grattis till dem! Längtar tills jag får träffa den lille prinsen.

There is a light that never goes out

Den här låten tillägnar jag min kusin Stefan. För ett par timmar sedan är det nio år sedan han lämnade oss. Det är helt sjukt att det nästan gått ett decennium. Jag saknar honom fortfarande. Han lämnade oss alldeles för tidigt, men jag hoppas och tror att han har det bra där han är nu (och att mormor har fått krama om honom). Jag hoppas också att han kan lyssna på den här låten var var han nu befinner sig, och kanske dansa lite.

På resande fot

Efter ett par timmar i Hultsfred så är jag nu på väg till Stockholm igen, och snart bär det av tillbaka till Kroatien. Även om det blev kort så är jag glad att jag åkte hem och fick umgås med mamma och pappa, och hunden Zack såklart. Igår var vi hemma hos plastmorfar Enar med morbror, moster, faster och kusin. Det var oerhört skönt att träffa dem och få höra lite gamla minnen, men det var också oerhört konstigt att vara i mormors hus utan att hon var där. Det känns som att hon har rest iväg och kommer att dyka upp snart igen. Hennes favvokofta hängde ju kvar på stolen i köket. Ja, det kommer ta ett tag innan det här sjunker in. Idag har jag tittat på gamla kort av mormor, hon var så fin. Speciellt rolig att se var en bild där hon och Enar ligger på en filt och är helt nykära. Sånt är härligt att se! Mormor hittade verkligen en riktig prins i Enar. Jag fick ett mail med ett gott råd i, att jag ska ta mig tid att sätta mig ner lite då och då och minnas mormor. Det ska jag absolut göra. Och så ska jag kolla på fler gamla bilder.

Sov gott lilla mormor

Imorse somnade mormor in. Det känns oerhört tomt att hon är borta. Men jag är övertygad om att hon håller ett öga på alla de sina från där hon är nu.

Fågelsång

Trots kyliga grader (på nätterna iaf) så känner man att våren är på väg. Det har varit två soliga dagar på rad och solen värmer faktiskt redan en del. Och fåglarna har börjat sjunga! Det är ett bra extraalarm på morgonen för så fort det börjar ljusna så är det som om att någon drar upp fågelkvittervolymen jättehögt. Det är mysigt. Men på fredag åker jag till Sverige ett par dagar och då blir det väl att fajtas med snömodd och minusgrader.

Efter jobbet ska vi åka till Buzet, då kommer vi få se den här fina vyn. Snö är bra fint när det är långt borta på ett berg.

Jag glömde komma ihåg att jag skulle glömma

Just nu har jag ingen lust att jobba alls, hjärnan är inte riktigt med på noterna. Den vandrar iväg till Västerviks sjukhus hela tiden. Men folk som vill söka mitt jobb ringer konstant så det är bara att hålla sig på plats. Det känns för övrigt som att rekryteringsprocessen kommer bli balkan (=kaotisk). Den känslan bygger jag på frågor jag fått från dem som ringt. En kille som ringde frågade hur mycket han kommer att få i reseersättning när han har fått jobbet, en tjej undrade om man verkligen behöver erfarenhet av markandsföring en tredje som ringde var en av våra skönhetsterapeuter som fick gå för ett par veckor sen. Hon undrade om det räckte som merit att hon jobbat här och känner folket. Nja, sa jag.

Arbetslösheten här i Kroatien är hög, kanske är det därför man söker allt som finns. Men jag vet inte riktigt hur man resonerar. Kanske hoppas man på att företaget glömmer de meriter och erfarenheter man kräver/önskar. Eller så är det så att man alltid söker allt oavsett om man har vad som krävs eller inte. Det här kommer att bli intressant.

Boostar mig med lite sorglig Elvis

Nu gick solen i moln...

När jag var liten använde jag inte napp. Jag sög på tummen och lindade mina fingar i hår. Mitt favvohår att linda fingrarna i var plastmorfar Enars. En gång när mormor och Enar var barnvakt (jag var ett par år gammal bara) och jag sov mellan dem så vaknade mormor av att jag låg och lindade mina fingrar i hennes hår. Hon tyckte att det var görmysigt och vågade knappt andas ifall jag skulle vakna och sluta. Helt plötsligt så vaknar jag iaf till och tittar upp på mormor och ser extremt förnärmad ut, vänder mig om och börjar linda fingrarna i Enars hår istället. Den historien gillar mormor att berätta - jag måste ha hört den hundra gånger minst. Jag känner mig alltid lite taskig när hon berättar det, men vi skrattar gott åt det. Jag önskar att jag kunde få linda mina fingar i hennes hår just nu. Tyvärr så verkar det som att jag inte kommer hinna det.